Programmering är något man kan hålla på med som sitt yrke, alternativt som en intressant och givande hobby. Det passar den som är lite analytiskt lagd, som är en problemlösare med intresse av att lösa diverse olika problem och som är öppen för att problem kan lösas på en mängd olika sätt. Samtidigt underlättar det att ha en god portion nyfikenhet inbyggd.

Olika programmeringsspråk att välja bland

Det finns ett flertal programmeringsspråk i bruk idag, men den allra vanligaste är ”Microsofts plattform (.NET) där man antingen programmerar i språken C# eller VB. Allt vanligare blir det också att man programmerar i Java, som används av bland annat mobilplattformen Android. Med andra ord; ska man utveckla appar för Android så ska man välja att koda i Java. Har man dock tänkt göra programvara att använda på sin Windows-PC så är det .NET-programmering som gäller.

Som programmerare kan man utveckla lösningar för precis vad som helst som kräver någon form av IT-styrning. Det kan handla om en liten modul (del) av en större programvara eller system, alternativt en helt fristående programvara. Ibland ska programmet hämta in information från olika källor och ibland inte. Allt beror på vad för typ av program som du ska skapa. Idéerna kommer oftast av att man identifierar ett problem, det vill säga något som inte fungerar som det ska eller en lösning som kanske inte riktigt finns idag.

Det du behöver för att komma igång med din programmering är en programvara där du kan skriva din kod. I det fall att du tänkt arbeta med .NET finns Microsofts egen programvara för detta: Visual Studio. Här kan du skriva in kod som som du sedan testar genom att köra ditt program under arbetets gång. I Visual Studio finns en inbyggd felsökare, kallad debugger, som talar om på vilka rader i din kod som det finns något fel. När du testkör dina program kan du också stega dig fram genom koden för att se exakt var det blir fel.

Ofta behöver du använda dig av någon form av indata i dina program, med andra ord information som ska hämtas av programmet och användas på något sätt, exempelvis genom att visa informationen på skärmen. Tänk dig att du har ett skivregister. Här ska du kunna söka på dina skivor, kanske lista alla skivor i en viss genre. För att det ska kunna fungera måste den här informationen finnas lagrad någonstans. För detta ändamål har man data lagrad i en databas, exempelvis Microsofts egen SQL Server. När man skriver sin kod för hämtning av information, anropas SQL Server och man anger här vad för typ av information man vill hämta. Det finns en mängd olika kommandon för detta.

Programmering är riktigt rolig, särskilt när man börjar få lite kläm på hur det går till.


 

Som vi redan beskrivit i tidigare artikel används en databas till att lagra information, som sedan kan hämtas från olika programvaror i olika syften. Den lagrade informationen i databasen kan hanteras på en rad olika sätt, beroende på vad du tänkt använda den till. Databasen kommer man antingen åt genom dess installerade programvara, eller genom den kod du skriver som anropar databasen.

SQL Server är Microsofts egen databashanterare och den finns i en rad olika versioner för att passa de flesta behov. Det finns både gratisversioner och kommersiella versioner. Den första uppgiften blir alltså att installera en version av SQL Server, för att kunna skapa din första databas. I databasen kan man ställa in olika regler för behörighet, maximal storlek på databasen samt var någonstans den ska ligga (på en server eller lokalt). När själva databasen är skapad, är det dags att bestämma de värden som du vill ska finnas i den. Handlar det exempelvis om din skivsamling, väljer du antagligen att skapa värdena Artist, Titel, och Genre. När du är klar med dessa värden, är det dags att fylla dem med information. Du får då upp en tabell med kolumner som har de namn som du angivit för de olika värdena. I tabellen fyller du nu i alla de skivor du har. Har du redan en excelfil eller liknande med den hör informationen, och samma namn och/eller ordning på kolumnerna, kan du istället för att skriva in all information på nytt manuellt välja att importera den.

Nu har du din första databas, komplett med den information du behöver. Nu kan du testa att leta upp delar av den data som finns i den, genom att använda dig av de kommandon som finns inbyggda i SQL. SQL har nämligen ett eget språk som kan ta lite tid att lära sig, men det finns alltid möjlighet att börja med det enkla för att sedan lära sig mer. För att nämna några: med kommandot SELECT väljer du att söka efter viss information och DELETE tar bort något du specificerar från databasen. Om du exempelvis skriver SELECT *.* FROM Skivor så visas alla rader med information som finns i databasen ”Skivor”.

Samtliga SQL-kommandon går att använda i dina program som är skrivna på .NET-plattformen och du kan på så sätt hantera den data som finns tillgänglig.


 

När programmerare sätter sig vid datorn för att jobba kommer analytikern och problemlösaren fram. Att programmera handlar om att använda sig av ett särskilt tankesätt och att se lösningar bortom de problem som ligger framför en. Det handlar också om att analysera hur man på bästa sätt ska lösa problemet, för att det ska påverka andra saker i programmet så lite som möjligt. En lösning får inte skapa ett annat fel.

Att felsöka kod handlar om att gå igenom den tills dess att felet dyker upp, för att sedan analysera den information som kommer upp. Programvaran man använder för att programmera presenterar oftast felinformation, det vill säga på vilken rad i koden som felet ligger. Dock får man sällan i klartext den problemformulering som finns, så det gäller att kunna tolka det som står. Felen kan skifta otroligt mycket i karaktär, men ett exempel kan vara som följer: när du stegar igenom koden kan du komma till en rad där det står att databasen anropats (för att söka efter information) och där den ”returnerat null”. Det innebär i regel att ett visst värde i databasen inte finns, eller att man i sökningen råkat ange fel värde eller något så enkelt som ett felstavat värde. Lösningen blir här att kolla så värdet verkligen finns i databasen och att rätt värde och stavning angivits i koden. Nästa steg, förstås, blir att rätta till felet.

Att rätta fel i kod brukar innebära att man får kolla på flera olika ställen, eftersom samma fel kan förekomma flera gånger. Det kan ta tid, särskilt när programmet har ett antal tusen rader med kod som ska gås igenom. Här gäller det att vara noggrann!


 

Det man kallar för selektion inom programmeringens värld rör de fall där olika scenarier ger olika utfall. Man brukar kalla dessa för så kallade IF-satser eller CASE. Denna teknik används hela tiden i programmering och är mycket användbar i alla språk. En IF, som används för att avgöra vad som ska händer om en viss händelse inträffar är särskilt användbar i de fall där man har flera val. Här kan en enkel dialogruta tas som exempel. Frågan som användaren får kan ex. vara ”Vill du fortsätta?”, med valen JA eller NEJ. Om användaren väljer JA, händer en viss sak och väljer denne istället NEJ händer en annan sak. Den förklarande koden skulle kunna se ut så här: om JA, gå vidare, om NEJ avsluta programmet (eller någon liknande händelse).

I de fall där man har en mängd olika val, som exempelvis när en programmeny presenteras för användaren, används ofta funktionen CASE istället. När du ska göra egna selektioner ska du komma ihåg att täcka in alla möjliga val, så inget av valen blir obehandlade (i dessa fall kraschar programmet, eftersom det inte angetts vad som ska hända). Det blir du dock snart varse om när du testkör ditt program.


 

Äldre programmerare kanske blir lite fuktiga i ögonvrån när man nämner Lotus Notes; den grupprogramvara som IBM trodde så mycket på när det en gång lanserades. Lotus Notes var tänkt att konkurrera med Microsofts och Novells motsvarigheter och var tänkt som en lösning för att simplifiera användandet för alla parter. I Notes hittade man kalender, e-post, att-göra, men det riktigt finurliga var att man kunde utveckla en rad olika lösningar och lägga in i systemet. Exempelvis kunde man utveckla ett dokumenthanteringssystem, olika lösningar för registerhållning och mycket annat.

Serverprogramvaran till Lotus Notes hade namnet Domino. Själva Notesklienten var ganska enkel att installera på de PC-datorer som skulle använda sig av programvaran och det fanns också en administratörsdel och en utvecklardel att installera. Utvecklingen av Notes baserades på ett antal så kallade @-kommandon, samtidigt som det fanns ett skriptspråk som kort och gott kallades Lotus Script.

Lotus Notes hade ett tag en stor fördel i och med att det var ett mycket säkert system. Av den anledningen kom det att användas av Försvarsmakten och andra myndigheter, innan Microsoft kom att presentera en liknande (eller bättre) lösning. Idag är det ett fåtal företag som använder sig av Lotus Notes.


 

Commodore 64, eller C64 som den förkortades, är en riktig klassiker bland hemdatorer. Den slog igenom stort i mitten av 1980-talet som främst en speldator, som uppföljare till den äldre modellen VIC 20. C64:an hade ”hela” 39K RAM i arbetsminne, som man förstås kan småle åt idag men på den tiden fungerade det utmärkt. Spelen var inte så särskilt avancerade, men spelföretagen var mycket aktiva vilket innebär att det fanns ett mycket stort utbud spel på marknaden. Klassiska spel som Ace of Aces, The Last Ninja, Ghosts and Goblins, Green Berret mfl. är det många som minns från den här tiden.

Det var nog inte så många som använde sin C64 till programmering, även om det självklart gick. Språket var Basic och var man bara lite kunnig om dess syntax kunde man åstadkomma små roliga program och rutiner. Många kunniga om C64 minns säkert kommandot POKE, som användes till att fuska i en del spel.


 

Ett stort problem många stora, äldre organisationer har idag är alla de äldre IT-system som finns kvar i drift. Ofta är dessa så kritiska att företagen inte vågar röra dem; de innehåller helt enkelt alldeles för viktig information för att riskera att något ska hända.

Dessa äldre så kallades stordatorsystem är oftast programmerade i ett äldre språk som kallas Cobol. Det är numera ett mycket omodernt språk som dagens yngre utvecklare har svårt att ta till sig; särskilt när man blivit van vid de mer lättillgängliga språken som Microsoft mfl. erbjuder.

Ett av dessa gamla stordatorsystem heter EAE och tillverkas av Unisys. Det här systemet används fortfarande hos myndigheter, banker och stora flygbolag världen över och har sina rötter i 1970-talet. Hela systemet andas gammal terminal, där det grafiska gränssnittet är i princip obefintligt. Användarvänligheten är med andra ord nära noll. Dock är det trots allt mycket stabila system som fungerar bra. Problemet är kompatibiliteten med nyare system och av den anledningen försöker många företag migrera systemet till ett nyare, allt som oftast till Microsoft.